Har svårt att förklara hur mycket jag tycker om den här. Precis så här kan det vara.

> Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon varit i

> Matt Nathanson - Weight of it All

En kväll i mitt huvud

Okej, jag läser mitt nedanstående inlägg, inte det om Bo Burnham, och konstaterar att det är safe to say att jag nu officiellt är hyperstressad. Inte just nu. Utan bara för mycket i allmänhet. Jag måste hitta en lösning på det. Till och med vännerna undrar säkert vad jag whine:ar om, som om jag är ensam om det här. Varför skriver jag? En gång i tiden tyckte jag att det hjälpte. Sedan började jag konstruera alldeles för mycket kring upplevelser som borde lämnats orörda. Nä. Imorgon ska jag skärpa mig.

Nu har jag ju faktiskt vatten igen.

Jag gillar Bo Burnham. Han är skön. Jag vill minnas att någon jämförde mig med honom en gång. Jag kan minnas fel. Men om jag minns rätt så är jag smickrad.

Skriver av mig

Hej. Det gick alldeles plötslans en vecka utan att jag skrev något. Eller om det har gått längre tid. Jag vet knappt längre. Jag är så trött. Jag har varit det lång tid och jag är trött på att vara trött. Trött på att ta allt på så stort allvar och bli så stressad. Jag måste ju för fan kunna slappna av. Men idag var jag där igen. Kom faktiskt hem halv tre idag. På dagen. Det har inte hänt på så länge att jag knappt vågar erkänna det för min spegelbild. Men klockan halv tre var jag hemma och gick och lade mig direkt. Halvsov i en timme med ångest eftersom jag skulle jobba precis som vi kommit överens om i gruppen. Ah. Gruppen. Grupparbete. Där jag nu alldeles oförhappandes blev projektledare. Jag trodde det skulle vara något jag skulle gilla. Men icke. Jag fick ångest i alla fall. Denna gång eftersom det känns som att det är jag som ska ha allt uträknat. Vilket jag ju alldeles särskilt inte hade då jag denna gången presenterade ett koncept jag inte brydde mig om, jag ville bara få det gjort. Men så vips valde lärarna mitt koncept för utarbetning och där sitter jag nu, som projektledare, dödstrött med ett koncept jag inte riktigt tänkte igenom alls och med gruppkamrater som vill veta vad konceptet handlar om. Ja. Så. Jag måste lära mig att allt brukar lösa sig. Det gör ju det för det mesta. Det har snarare gått väldigt bra genom hela programmet. Så en kväll som denna hade det ju varit trevligt att inte vara en sådan stressad och överengagerad idiot.

Och vattnet har de stängt av här också.

Dessutom.

I veckan är det projekt ego som gäller. Jag ska piffa till mig.

Det är typ två år sedan sist.

Det är helt tyst här. Det tar en stunds ensamhet innan man märker det. Men här hemma hos föräldrarna är det helt tyst. Den sortens tystnad som lagar mig när jag är trasig. Den finns inte i min lägenhet på campus på grund av ett sunkigt ventilationssystem. Solen lyser in och värmer. Det är lättare att vara jag nu. Det är fint.

Något så mycket skörare

Om bara alla bussresor kunde reda ut stormen i mitt huvud.

Är hemma för första gången på ett tag och sitter i mitt gamla rum. Fast på en annan plats än förr. Sängen står numer där datorn en gång stod. Det känns alltid lika konstigt. Ingenting står någonsin kvar. Att jag inte begripit det där med tid än.

Men jag försöker.

Bussresan hem var en av de skönaste jag åkt på sistone. I torsdags avslutades ett delmoment och igår var jag ledig på alla möjliga vis och utnyttjade det till fullo i och med en all-nighter tillsammans med vännerna. Så väl på bussen hem till föräldrarna idag kände jag mig viktlös. Jag skulle någonstans, visst. Men inte fort. Inte långsamt. Inte på halvfart för ett G eller i hundratjugo för ett VG. Jag skulle bara dit. Och det tog ungefär lika lång tid som det tog Håkan att lovsjunga sitt älskade Göteborg i ett album. Det fick ta den tid det tog och jag sjunger lättad med och full av kämpande vårluft i lungorna.

I förra veckan insåg jag i tio korta minuter att jag inte hade andats på två veckor. Så nu samlar jag på mig varenda tio minutare jag kan få tag på inför kommande veckor. För på måndag börjar allt om igen.

Jag är något så mycket skörare än vad min biljett visar.

Men jag försöker.

Visa det.

Vaknade för en stund sedan. Alldeles lagom ledig. Vännerna stannade till klockan halv fem imorse. Awesome. Tio timmars hängande i en soffa. Bra kväll/natt/dag. Det blev filmer, serier och konstanta diskussioner. Ibland känns det helt okej att vakna för en stund sedan.

Mycket av det här idag.

> John Mayer - Vultures

Ja, det är jag på bilden till höger.

Och ja.

Jag är en chippendale.

Lite för mycket på brädet och benen

Ikväll hade vi spelkväll på universitetet. Som avslutning till vårt arbete med brädspel i kursen speldesign som har varit oväntat roligt. På två, eller egentligen mindre, veckor har vi arbetat fram ett koncept i gruppen och faktiskt fått ett riktigt nice slutresultat. Med riktigt bräde och allt. Självklart underlättar det att man fick klassens bästa grafiker i sin grupp. Kul var det i alla fall. Men det var också kulmen på en veckas konstant arbete, något jag kände av när jag var hemma för lunch på dagen idag och hittade tio minuter att ligga ned och smälta maten innan jag skulle vara på plats i skolan igen. Jag insåg där och då, tio i tre en torsdagseftermiddag, att detta var första gången jag låg ned på dagen och pausade. Över huvud taget. Andades. Det kom som lite av en chock. Jag hade ingen aning om att jag hade hållit på så här. Nästa vecka lovar jag att pausa oftare. Att tänka efter lite. Men imorgon är jag faktiskt ledig. Vilket är helt underbart. Jag vet inte ens hur man är ledig längre. Det låter märkligt. Vad gör man då? Hjular? Hoppar jämfotahopp? Det ska nog jag göra i alla fall. Det låter ledigt. Och så ska jag inte ha några byxor. Allt är bättre utan byxor.

Jag var en bättre person förr. Eller i alla fall någon som man kunde tycka om. Det känns inte så längre. Denna sidan om sommaren.

Oh man, now we're both seven months pregnant

Musikvideon till The New Pornographers Moves skulle sannolikt vara sådär skojsig och oväntad men egentligen så är den ganska meh. Enda höjdpunkten är introt som å andra sidan är de roligaste 13 sekunderna på länge och något ni måste se.

Halvk**

Idag är min första lediga dag på mycket, mycket länge. Igen. Det där tycks hända ofta. Men jag tvingas till lite läsning i alla fall eftersom universitetsstudier innebär att man inte pluggat färdigt när man pluggat färdigt, utan att man måste fortsätta läsa inför den där tentan om en månad. Det är ju halvkul (jag skrev halvkuk först, skrattade och funderade på att låta det stå).

Jag mår förresten extremt bra av att ha lämnat den gamla bloggen bakom mig.

Det går bättre nu.

I eftermiddag/kväll ska jag gå och påbörja mitt nya jobb som labbassistent, rent tekniskt är jag en amanuens och är anställd som en sådan, men mina uppgifter är som labbassistent. Det känns sådär att ha extrasaker att göra men å andra sidan klirrar det ganska störtskönt i kasssan.

Det är ju inte halvkuk precis.

> Miike Snow - Silvia

I know I can't have you here

With someone else on your skin

And it's all my fault for not getting off

so you made it start, can you make it stop?

> Matt Nathanson - Come On Get Higher

Det är ju en tröst ändå

Fan, alltså. Vårkänslor. Trodde inte jag drabbades av sådant. Men sakta så kryper det på mig. Och jag känner mig lika fjantig på det sättet som jag alltid velat göra andra narr av för. Men det är nog känslan av solen. Den tittade fram idag igen. Medan jag gick till skolan. En söndagmorgon. Det är konstigt egentligen. Detta ständiga pluggande. Men jag har vant mig vid det nu. Att helgen inte längre är helig. Inget är heligt på campus. Lördagsmorgnar. Bänkar. Tunnelväggar. De är alla märkta på ett eller annat sätt av livet i den lilla bubblan. Men vårkänslorna kan ingen komma åt i alla fall. Det är ju en tröst ändå. Ingen gråter över uteblivna andetag på campus.

Campuskommunikation

Mina idioter till grannar fortsatte att pressa sina högtalare klockan tio en lördagmorgon och efter att ytterligare en gång ha funderat över hur högt man faktiskt måste spela för att en semidöv granne som jag ska kunna höra det genom tegelbetong så slängde jag tillslut på The Dangerous Summer, Jimmy Eat World och Familjen på högsta volym i tio minuter. Sedan blev det tyst. Och jag gick till skolan.

Kvar

Jag behöver komma bort. Det liksom står där och hånar mig. På vita bredder. Ger mig fingret. Jag tog ett djupt andetag och tänkte samtidigt att något måste göras. Här kan jag inte stå.

Stå och bli.

Kvar.