Det är ju en tröst ändå

Fan, alltså. Vårkänslor. Trodde inte jag drabbades av sådant. Men sakta så kryper det på mig. Och jag känner mig lika fjantig på det sättet som jag alltid velat göra andra narr av för. Men det är nog känslan av solen. Den tittade fram idag igen. Medan jag gick till skolan. En söndagmorgon. Det är konstigt egentligen. Detta ständiga pluggande. Men jag har vant mig vid det nu. Att helgen inte längre är helig. Inget är heligt på campus. Lördagsmorgnar. Bänkar. Tunnelväggar. De är alla märkta på ett eller annat sätt av livet i den lilla bubblan. Men vårkänslorna kan ingen komma åt i alla fall. Det är ju en tröst ändå. Ingen gråter över uteblivna andetag på campus.