> Pearl Jam - Just Breathe

Så, det finns personer kring mig som jag faktiskt tycker om på det där räcka-över-lapp-med-två-rutor-med-ja-eller-nej-i-sättet men tanken på att de faktiskt skulle vara intresserade av mig är så befängd att jag äter ett äpple istället.

Efter tjugosju försök kommer jag in på labbservern i skolan via min terminal och SSH. Den tar långa evigheter på sig att svara och kastar ett och annat "permission denied" på mig och allt jag sitter och tänker på under denna tiden är hur jag hellre hade velat skriva om hur folk kan vara duggregn eller orkaner.

Jag har upptäckt ett band som heter Movits! förresten. Tre år efter alla andra. Men som en vän sade till mig: Det är ju okej eftersom jag är hörselskadad.

Hade tänkt att plugga idag. Men vaknar med bultande huvud och tvingas tugga ibumetin. Vissa dagar känner man sig inte badass alls. Funderar lite, lyssnar på Movits! och ser på GSL och gör så lite som möjligt. Men nog får det bli lite SQL-queries i eftermiddag. Efter ett paket bacon.

> The Frames – Rise

Jag stod och funderade vid hållplatsen idag. Jag tittade upp längs vägen och såg den andra hållplatsen en liten bit upp. Hållplatsen jag brukade ställa mig vid förr. För ett år sedan. Då åkte jag med den bussen hem till mina föräldrar. Nu åker jag hem med en annan buss. Hem till campus. Från en hållplats femtio meter längre ned vägen. I mitt liv har jag alltså hittills bara färdats femtio meter till nästa hållplats. Undras just hur långt det är till nästa tänker jag och sparkar lite i gruset. Mer hinner jag inte fundera innan livet stannar, gnisslar lite och rullar iväg med mig igen på vuxenrabatt.

Jag definierar inte mig själv som bloggare längre. Jag tror det är det som är skillnaden. Men jag hoppas vi ses där ute i luften så kan vi skratta åt det tillsammans. Jag är lätt att skratta med.

Det här är riktigt bra reklam.

Sådär. Då har jag äntligen uppdaterat min gamla sida med en splash, städat upp den och gjort allt det jag har tänkt göra sedan jag slutade skriva på den. Det känns lite sorgligt att sortera igenom sina gamla texter. Jag saknar tiden då jag visste att varje inlägg varje morgon lästes av någon ny. Då hundratals läsare tittade in varje dag. Det kändes bra. Men det är över nu. Och det är dags att göra annat med livet. Jag slutar inte skriva som ni kan se. Men jag lägger inte samma energi på just bloggandet längre. Det var ett arbete att göra sig intressant varje dag, och det arbetet kan jag inte hålla uppe längre. Men jag finns fortfarande kvar här, och jag hoppas att jag kan flimra till någon gång varje dag. Det är min ambition. Den enstaka som finns kvar får gärna visa att den lever. Det hade varit fint.

Sitter här och njuter. Njuter av att vara ledig och må bra. Har förvisso lite att skriva tills måndag, men det är egentligen bara om jag vill. Och just nu vill jag inte. Igår var min första lediga dag efter examination av det där projektet som har hängt över mig som ett olycksaligt moln. Först sov ut. Sedan gjorde jag ingenting. En stund. Sedan städade jag hela min lägenhet. Ordentligt. Att inte ens ha tid till att städa har ätit på mig sakta inifrån. Det har inte varit rent. Var man än har satt foten har det varit grus där. Så skitigt har det varit. Igår städade jag äntligen. Och jag kunde slappna av. Handlade i tystnad, utan musik, utan vänner, bara i efterlängtad tystnad. Gjorde obscena mängder tacos till mig själv, hoppade lite i soffan till Så ska det låta och spelade på min åldrande dator. Avslutade dagen med att se på första avsnittet av fantastiska Planet Earth. Det var skönt att göra ingenting. Det var ett tag sedan sist. Jag har förvisso lite att skriva tills måndag. Men nä. Jag tror jag skiter i det. För att jag kan.

Did you lose yourself somewhere out there, did you get to be a star?

Saker jag inte trodde jag skulle göra #86: Sitta och komponera 8-bitars zombiemusik.

Änglar och tåg

Jag vet det redan nu. Jag tror inte på änglar. Men jag vet det redan nu.

Jag skrev en dikt om en.

En gång.

Då antar jag att jag trodde på änglar. Men hon svarade aldrig på den dikten. Jag minns att jag skrev den på tåget. Tåget till öland. Det är länge sedan nu. Jag var osäker då. Inte bara på om änglar fanns utan på mig själv. Jag hade ingen aning om vad som krävdes. Att någon skulle kunna kräva mig. Vilken befängd tanke. Och ändå bevingad.

Sedan åkte jag tåg åt ett annat håll. Då började jag tro på änglar igen. Jag var trygg i att jag skulle räcka till redan innan det blev tal om att räcka någonstans alls. Det var liksom redan bestämt. Sådan bestämdhet hade jag aldrig känt tidigare. Då antar jag att jag trodde på änglar också. På ett tåg till stora staden. Jag trodde att alla andra var så säkra på var de stod. Visste vad de ville ha och jag skulle bara vara glad för vad som föll i mitt knä.

Sedan åkte jag därifrån med insikten att alla andra är lika clueless som jag själv. Faktum är att jag verkade haft större koll än vad jag trodde. Ansträngningarna jag gjorde som var monumentala för att ta mig över och förbi mina tveksamheter visade sig vara i tyngsta laget. Men nu vet jag det också. Jag lämnade staden och bestämde mig för att inte tro på änglar igen eller monumentala ansträngningar.

Så kan jag ju inte hålla på, tänkte jag. Så här kan jag ju inte vara. Men ändå vet jag redan nu. Att nästa gång jag åker tåg kommer jag tro på änglar igen.

> Nick Cave & The Bad Seeds – Into My Arms

Jag ångrar att jag inte gick en journalistutbildning. Det skulle jag ha gjort.

> Uncle Lucius – Pick Your Head Up

Jag ska bara

Jag är väldigt sliten. Har inte riktigt lyckats balansera allt arbete rent mentalt. Jag saknar att skriva ordentligt. Jag saknar att känna en mening med ord. De brukade hjälpa mig. Men orden som kommer ur mig nu är bara ord som beskriver hur sliten jag är. Jag tänker att jag är sliten. Det är inte bra. Så jag väntar på att det blir sagt och tänkt så att jag kan säga och tänka något bättre. Jag bryr mig inte om att bli förstådd längre. Det är viktigare att händerna dansar igen. Snart dansar de igen. Jag ska bara bryta ihop, ta en kaffe och sova ut.