Änglar och tåg

Jag vet det redan nu. Jag tror inte på änglar. Men jag vet det redan nu.

Jag skrev en dikt om en.

En gång.

Då antar jag att jag trodde på änglar. Men hon svarade aldrig på den dikten. Jag minns att jag skrev den på tåget. Tåget till öland. Det är länge sedan nu. Jag var osäker då. Inte bara på om änglar fanns utan på mig själv. Jag hade ingen aning om vad som krävdes. Att någon skulle kunna kräva mig. Vilken befängd tanke. Och ändå bevingad.

Sedan åkte jag tåg åt ett annat håll. Då började jag tro på änglar igen. Jag var trygg i att jag skulle räcka till redan innan det blev tal om att räcka någonstans alls. Det var liksom redan bestämt. Sådan bestämdhet hade jag aldrig känt tidigare. Då antar jag att jag trodde på änglar också. På ett tåg till stora staden. Jag trodde att alla andra var så säkra på var de stod. Visste vad de ville ha och jag skulle bara vara glad för vad som föll i mitt knä.

Sedan åkte jag därifrån med insikten att alla andra är lika clueless som jag själv. Faktum är att jag verkade haft större koll än vad jag trodde. Ansträngningarna jag gjorde som var monumentala för att ta mig över och förbi mina tveksamheter visade sig vara i tyngsta laget. Men nu vet jag det också. Jag lämnade staden och bestämde mig för att inte tro på änglar igen eller monumentala ansträngningar.

Så kan jag ju inte hålla på, tänkte jag. Så här kan jag ju inte vara. Men ändå vet jag redan nu. Att nästa gång jag åker tåg kommer jag tro på änglar igen.