Det är en sådan där riktigt dra-åt-helvete-dag.

Jag gillar inte den person jag är när du ser, ser du.

Your hand in mine

Jag har ont i huvudet. Tänker på ett bandnamn som Explosions in the sky och tänker att det hade varit trevligt att lyssna på ett band som heter så tillsammans. Men istället kliar det bara i ögonen och huvudet bultar och alla lediga dagar i världen kan inte få en himmel att explodera så som jag önskar att den kunde göra för mig någon gång. Men det sker inte. Det kommer så lätt för vissa att jag ibland undrar vem det är fel på. Men din hand i min. I min. Jag vågar inte säga något. Vågar inte ta hoppet. Det kliar i ögonen när du inte ser.

Allas vår hemlighet

Hade möte med folket på institutionen. Jag gick dit och kände mig jätteviktig. Det visade sig också vara fler med på mötet än jag först trott. Vi skulle gå runt i labbsalarna och diskutera vad som kunde förbättras. Det visade sig snabbt att det skulle förbättras, man skulle bara bestämma sig för om vad. Bossen ville ha min input som Labbassistent men jag vågade inte säga så mycket. Jag gick runt där och kände att jag kommit en liten bit till. En liten bit fram i livet. Folk ville höra vad jag hade att säga för att de trodde att det var värt att höra. Än så länge har ju ingen räknat ut att så inte är fallet. Du måste vara sjuk, sjuk, sjuk. Du måste vara blind, blind, blind. Och lite döv.

Det tackar jag för.

Tanken nedan är såklart lite extrem och det behöver inte alls stämma. Vad vet jag om vem som kan/kommer att klubba mig. Jag blir hellre riktigt överraskad och envist motbevisad. Såklart.

Om Håkan

Jag tror inte jag skulle kunna vara tillsammans med någon som inte tycker om Håkan Hellström. Det finns en kategori av människor som en del av mig inte orkar övertyga. Övertyga om det vackra. Det är i det vackra jag vill komma nära någon. Han sjunger om sådant. Han låter sådant. På samma sätt som jag andas sådant. Jag lyssnar inte på honom så ofta. Men det är tanken och känslan han står för. Den känner jag. Ser du inte det kan jag inte se dig. På riktigt.

Tycker om den här

> Mauro Scocco – Jag saknar oss (Single Version)

En medieteknikers ironi

För någon vecka sedan befann jag mig i skolan en sen natt. Det händer allt oftare nu för tiden. Arbeten som ska lämnas in. Deadlines ska hållas. Men just i de här situationerna är man ju inte ensam utan kan sitta några stycken i dunklet på ett mörkt och annars helt övergivet universitet. Framåt småtimmarna känner jag att jag behöver en injektion av något slag. Men nu är allt stängt.

Så jag tvingas till att använda Coca-Cola-automaten.

Jag frågar de andra hur denna tekniska innovation fungerar då jag aldrig dristats till att ge mig på den. Tydligen ska det bara vara att stoppa in, trycka och plocka ut. Inga konstigheter. Men jag är några slantar kort och får samla på mig innan jag travar iväg efter mycket dividerande över maskinens användargränssnitt.

De där promenaderna i skolan på natten gillar jag. Dessutom skulle jag nu få känna den där kalla smaken av cola mot läppar och i hals. Jag kunde knappt bärga mig. Jag öppnar ytterligare en dörr och kliver ut i den stora hallen som tycks större just inatt. Luften är frisk och ovanför mig vecklar sig det stora glas-taket ut och släpper in månljuset. Framme vid Coca-Cola-automaten står jag ett slag och funderar. Detta gör mig nervös. Jag vet inte hur den fungerar. Jag gillar inte att inte veta sådant. Så jag tittar noga så att jag inte ska bli bestulen på mina dyrt förvärnade studentslantar, för att inte tala om själva läsken. Jag kollar både en och två gånger innan jag stoppar i slantarna och trycker på knappen för en Coca-Cola.

Jag väntar. Inget händer.

Jag trycker på knappen igen.

Inget händer ännu mer.

Jag lutar mig fram, tittar och trycker en gång till. Då ser jag det. Maskinen kryper mot mig. För en sekund tror jag att månljuset gett den omänskliga krafter och att maskinerna nu slutligen är här för att ta över makten, eller i alla fall universitetets matematiska och systematiska institution.

Men så är inte fallet. Maskinen är öppen. Den är trasig. Dess dörr in till själva lagringen för läsken står helt öppen. Vid mina fötter ligger en kontakt urdragen. Dörren gnisslar lite när den glider upp och visar hur tom den är. Min lättnad går snabbt över till ilska, och sedan till genans. Den åt upp mina slantar. Killen som har väl godkänt i gränssnittsdesign tvingas gå tillbaka till labbsalen där han får berätta för kvidande skratt om hur han blev ägd av en Coca-Cola-maskin.

Och arbetet fortgår på den matematiska och systematiska institutionen.

> Pearl Jam - Just Breathe

Så, det finns personer kring mig som jag faktiskt tycker om på det där räcka-över-lapp-med-två-rutor-med-ja-eller-nej-i-sättet men tanken på att de faktiskt skulle vara intresserade av mig är så befängd att jag äter ett äpple istället.

Efter tjugosju försök kommer jag in på labbservern i skolan via min terminal och SSH. Den tar långa evigheter på sig att svara och kastar ett och annat "permission denied" på mig och allt jag sitter och tänker på under denna tiden är hur jag hellre hade velat skriva om hur folk kan vara duggregn eller orkaner.

Jag har upptäckt ett band som heter Movits! förresten. Tre år efter alla andra. Men som en vän sade till mig: Det är ju okej eftersom jag är hörselskadad.

Hade tänkt att plugga idag. Men vaknar med bultande huvud och tvingas tugga ibumetin. Vissa dagar känner man sig inte badass alls. Funderar lite, lyssnar på Movits! och ser på GSL och gör så lite som möjligt. Men nog får det bli lite SQL-queries i eftermiddag. Efter ett paket bacon.

> The Frames – Rise

Jag stod och funderade vid hållplatsen idag. Jag tittade upp längs vägen och såg den andra hållplatsen en liten bit upp. Hållplatsen jag brukade ställa mig vid förr. För ett år sedan. Då åkte jag med den bussen hem till mina föräldrar. Nu åker jag hem med en annan buss. Hem till campus. Från en hållplats femtio meter längre ned vägen. I mitt liv har jag alltså hittills bara färdats femtio meter till nästa hållplats. Undras just hur långt det är till nästa tänker jag och sparkar lite i gruset. Mer hinner jag inte fundera innan livet stannar, gnisslar lite och rullar iväg med mig igen på vuxenrabatt.

Jag definierar inte mig själv som bloggare längre. Jag tror det är det som är skillnaden. Men jag hoppas vi ses där ute i luften så kan vi skratta åt det tillsammans. Jag är lätt att skratta med.

Det här är riktigt bra reklam.

Sådär. Då har jag äntligen uppdaterat min gamla sida med en splash, städat upp den och gjort allt det jag har tänkt göra sedan jag slutade skriva på den. Det känns lite sorgligt att sortera igenom sina gamla texter. Jag saknar tiden då jag visste att varje inlägg varje morgon lästes av någon ny. Då hundratals läsare tittade in varje dag. Det kändes bra. Men det är över nu. Och det är dags att göra annat med livet. Jag slutar inte skriva som ni kan se. Men jag lägger inte samma energi på just bloggandet längre. Det var ett arbete att göra sig intressant varje dag, och det arbetet kan jag inte hålla uppe längre. Men jag finns fortfarande kvar här, och jag hoppas att jag kan flimra till någon gång varje dag. Det är min ambition. Den enstaka som finns kvar får gärna visa att den lever. Det hade varit fint.

Sitter här och njuter. Njuter av att vara ledig och må bra. Har förvisso lite att skriva tills måndag, men det är egentligen bara om jag vill. Och just nu vill jag inte. Igår var min första lediga dag efter examination av det där projektet som har hängt över mig som ett olycksaligt moln. Först sov ut. Sedan gjorde jag ingenting. En stund. Sedan städade jag hela min lägenhet. Ordentligt. Att inte ens ha tid till att städa har ätit på mig sakta inifrån. Det har inte varit rent. Var man än har satt foten har det varit grus där. Så skitigt har det varit. Igår städade jag äntligen. Och jag kunde slappna av. Handlade i tystnad, utan musik, utan vänner, bara i efterlängtad tystnad. Gjorde obscena mängder tacos till mig själv, hoppade lite i soffan till Så ska det låta och spelade på min åldrande dator. Avslutade dagen med att se på första avsnittet av fantastiska Planet Earth. Det var skönt att göra ingenting. Det var ett tag sedan sist. Jag har förvisso lite att skriva tills måndag. Men nä. Jag tror jag skiter i det. För att jag kan.

Did you lose yourself somewhere out there, did you get to be a star?