En medieteknikers ironi

För någon vecka sedan befann jag mig i skolan en sen natt. Det händer allt oftare nu för tiden. Arbeten som ska lämnas in. Deadlines ska hållas. Men just i de här situationerna är man ju inte ensam utan kan sitta några stycken i dunklet på ett mörkt och annars helt övergivet universitet. Framåt småtimmarna känner jag att jag behöver en injektion av något slag. Men nu är allt stängt.

Så jag tvingas till att använda Coca-Cola-automaten.

Jag frågar de andra hur denna tekniska innovation fungerar då jag aldrig dristats till att ge mig på den. Tydligen ska det bara vara att stoppa in, trycka och plocka ut. Inga konstigheter. Men jag är några slantar kort och får samla på mig innan jag travar iväg efter mycket dividerande över maskinens användargränssnitt.

De där promenaderna i skolan på natten gillar jag. Dessutom skulle jag nu få känna den där kalla smaken av cola mot läppar och i hals. Jag kunde knappt bärga mig. Jag öppnar ytterligare en dörr och kliver ut i den stora hallen som tycks större just inatt. Luften är frisk och ovanför mig vecklar sig det stora glas-taket ut och släpper in månljuset. Framme vid Coca-Cola-automaten står jag ett slag och funderar. Detta gör mig nervös. Jag vet inte hur den fungerar. Jag gillar inte att inte veta sådant. Så jag tittar noga så att jag inte ska bli bestulen på mina dyrt förvärnade studentslantar, för att inte tala om själva läsken. Jag kollar både en och två gånger innan jag stoppar i slantarna och trycker på knappen för en Coca-Cola.

Jag väntar. Inget händer.

Jag trycker på knappen igen.

Inget händer ännu mer.

Jag lutar mig fram, tittar och trycker en gång till. Då ser jag det. Maskinen kryper mot mig. För en sekund tror jag att månljuset gett den omänskliga krafter och att maskinerna nu slutligen är här för att ta över makten, eller i alla fall universitetets matematiska och systematiska institution.

Men så är inte fallet. Maskinen är öppen. Den är trasig. Dess dörr in till själva lagringen för läsken står helt öppen. Vid mina fötter ligger en kontakt urdragen. Dörren gnisslar lite när den glider upp och visar hur tom den är. Min lättnad går snabbt över till ilska, och sedan till genans. Den åt upp mina slantar. Killen som har väl godkänt i gränssnittsdesign tvingas gå tillbaka till labbsalen där han får berätta för kvidande skratt om hur han blev ägd av en Coca-Cola-maskin.

Och arbetet fortgår på den matematiska och systematiska institutionen.