Något så mycket skörare

Om bara alla bussresor kunde reda ut stormen i mitt huvud.

Är hemma för första gången på ett tag och sitter i mitt gamla rum. Fast på en annan plats än förr. Sängen står numer där datorn en gång stod. Det känns alltid lika konstigt. Ingenting står någonsin kvar. Att jag inte begripit det där med tid än.

Men jag försöker.

Bussresan hem var en av de skönaste jag åkt på sistone. I torsdags avslutades ett delmoment och igår var jag ledig på alla möjliga vis och utnyttjade det till fullo i och med en all-nighter tillsammans med vännerna. Så väl på bussen hem till föräldrarna idag kände jag mig viktlös. Jag skulle någonstans, visst. Men inte fort. Inte långsamt. Inte på halvfart för ett G eller i hundratjugo för ett VG. Jag skulle bara dit. Och det tog ungefär lika lång tid som det tog Håkan att lovsjunga sitt älskade Göteborg i ett album. Det fick ta den tid det tog och jag sjunger lättad med och full av kämpande vårluft i lungorna.

I förra veckan insåg jag i tio korta minuter att jag inte hade andats på två veckor. Så nu samlar jag på mig varenda tio minutare jag kan få tag på inför kommande veckor. För på måndag börjar allt om igen.

Jag är något så mycket skörare än vad min biljett visar.

Men jag försöker.

Visa det.